kompletteras med fortsatta ansträngningar mot utvecklingen av globala standarder med hög
säkerhet och överenskommelser om ömsesidigt erkännande.
2.3
Fullständigt genomförande av direktivet om nät- och informationssäkerhet
De viktigaste verktygen för att bekämpa cybersäkerhetsincidenter finns i dag på nationell
nivå, men EU har bekräftat behovet av att verka för högre standarder. Storskaliga
cybersäkerhetsincidenter drabbar sällan bara en medlemsstat till följd av den alltmer
globaliserade, digitalberoende och sammankopplade karaktären hos centrala sektorer som
bank-, energi- eller transportsektorn.
Direktivet om nät- och informationssäkerhet är den första EU-omfattande rättsakten om
cybersäkerhet32. Det är utformat för att bygga upp resiliensen genom att förbättra den
nationella cybersäkerhetskapaciteten, främja bättre samarbete mellan medlemsstaterna och
kräva att företag inom viktiga ekonomiska sektorer inför effektiva riskhanteringsmetoder och
rapporterar allvarliga incidenter till de nationella myndigheterna. Dessa skyldigheter gäller
även tre typer av leverantörer av viktiga internettjänster: molntjänster, sökmotorer och
internetbaserade marknadsplatser. Syftet är att skapa en starkare och mer systematisk strategi
och ett bättre informationsflöde.
Medlemsstaterna ska genomföra direktivet till maj 2018, vilket är mycket viktigt för EU:s
cyberresiliens. Medlemsstaterna arbetar gemensamt för att stödja processen, och riktlinjer
kommer till hösten 2017 för att stödja ett mer harmoniserat genomförande, särskilt när det
gäller operatörer av grundläggande tjänster. Kommissionen utfärdar även ett meddelande33
som en del av cybersäkerhetspaketet för att stödja dessa insatser genom att tillhandahålla
bästa praxis från medlemsstaterna om direktivets genomförande och vägledning om hur
direktivet bör fungera i praktiken.
Ett område där direktivet behöver kompletteras är informationsflödet. Direktivet omfattar t.ex.
endast tre viktiga strategiska sektorer, men logiskt sett är det nödvändigt att alla intressenter
som drabbas av cyberangrepp tillämpar ett liknande tillvägagångssätt för att det ska vara
möjligt att göra en systematisk bedömning av sårbarheter och ingångspunkter för
cyberangripare. Dessutom finns ett antal hinder för samarbetet och informationsutbytet mellan
den offentliga och den privata sektorn. Regeringar och offentliga myndigheter är ovilliga att
dela med sig av relevant information om cybersäkerhet i rädsla för att äventyra den nationella
säkerheten eller konkurrenskraften. Privata företag är å sin sida motvilliga att dela med sig av
information om sina cybersårbarheter och resulterande förluster av rädsla för att äventyra
känslig affärsinformation, riskera sitt anseende eller riskera att bryta mot
uppgiftsskyddsregler34. Förtroendet för offentlig-privata partnerskap måste förbättras för att
underbygga ett bredare samarbete och informationsutbyte mellan fler sektorer. Informationsoch analyscentralerna spelar en särskilt viktig roll för att skapa det nödvändiga förtroendet för
informationsutbyte mellan den privata och den offentliga sektorn. Vissa inledande åtgärder
har redan vidtagits i fråga om särskilt kritiska sektorer, t.ex. inom luftfarten genom inrättandet
32
33
34
Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå
på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen.
COM(2017) 476.
Cybersäkerhet på EU:s digitala inre marknad, högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare, mars 2017.
Företagshemligheter är ett särskilt problem i detta sammanhang, och kommissionen konstaterar i sitt
meddelande Stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ
cybersäkerhetsbransch från juli 2016 att det finns en ovilja att rapportera cyberstöld av företagshemligheter
och att tillförlitliga rapporteringskanaler som garanterar konfidentialitet därför är viktiga.
7
Select target paragraph3
Connect to a paragraph
Connect to an entity
Disable highlights
Add to table of contents