kompletteras med fortsatta ansträngningar mot utvecklingen av globala standarder med hög säkerhet och överenskommelser om ömsesidigt erkännande. 2.3 Fullständigt genomförande av direktivet om nät- och informationssäkerhet De viktigaste verktygen för att bekämpa cybersäkerhetsincidenter finns i dag på nationell nivå, men EU har bekräftat behovet av att verka för högre standarder. Storskaliga cybersäkerhetsincidenter drabbar sällan bara en medlemsstat till följd av den alltmer globaliserade, digitalberoende och sammankopplade karaktären hos centrala sektorer som bank-, energi- eller transportsektorn. Direktivet om nät- och informationssäkerhet är den första EU-omfattande rättsakten om cybersäkerhet32. Det är utformat för att bygga upp resiliensen genom att förbättra den nationella cybersäkerhetskapaciteten, främja bättre samarbete mellan medlemsstaterna och kräva att företag inom viktiga ekonomiska sektorer inför effektiva riskhanteringsmetoder och rapporterar allvarliga incidenter till de nationella myndigheterna. Dessa skyldigheter gäller även tre typer av leverantörer av viktiga internettjänster: molntjänster, sökmotorer och internetbaserade marknadsplatser. Syftet är att skapa en starkare och mer systematisk strategi och ett bättre informationsflöde. Medlemsstaterna ska genomföra direktivet till maj 2018, vilket är mycket viktigt för EU:s cyberresiliens. Medlemsstaterna arbetar gemensamt för att stödja processen, och riktlinjer kommer till hösten 2017 för att stödja ett mer harmoniserat genomförande, särskilt när det gäller operatörer av grundläggande tjänster. Kommissionen utfärdar även ett meddelande33 som en del av cybersäkerhetspaketet för att stödja dessa insatser genom att tillhandahålla bästa praxis från medlemsstaterna om direktivets genomförande och vägledning om hur direktivet bör fungera i praktiken. Ett område där direktivet behöver kompletteras är informationsflödet. Direktivet omfattar t.ex. endast tre viktiga strategiska sektorer, men logiskt sett är det nödvändigt att alla intressenter som drabbas av cyberangrepp tillämpar ett liknande tillvägagångssätt för att det ska vara möjligt att göra en systematisk bedömning av sårbarheter och ingångspunkter för cyberangripare. Dessutom finns ett antal hinder för samarbetet och informationsutbytet mellan den offentliga och den privata sektorn. Regeringar och offentliga myndigheter är ovilliga att dela med sig av relevant information om cybersäkerhet i rädsla för att äventyra den nationella säkerheten eller konkurrenskraften. Privata företag är å sin sida motvilliga att dela med sig av information om sina cybersårbarheter och resulterande förluster av rädsla för att äventyra känslig affärsinformation, riskera sitt anseende eller riskera att bryta mot uppgiftsskyddsregler34. Förtroendet för offentlig-privata partnerskap måste förbättras för att underbygga ett bredare samarbete och informationsutbyte mellan fler sektorer. Informationsoch analyscentralerna spelar en särskilt viktig roll för att skapa det nödvändiga förtroendet för informationsutbyte mellan den privata och den offentliga sektorn. Vissa inledande åtgärder har redan vidtagits i fråga om särskilt kritiska sektorer, t.ex. inom luftfarten genom inrättandet 32 33 34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen. COM(2017) 476. Cybersäkerhet på EU:s digitala inre marknad, högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare, mars 2017. Företagshemligheter är ett särskilt problem i detta sammanhang, och kommissionen konstaterar i sitt meddelande Stärka Europas system för cyberresiliens och främja en konkurrenskraftig och innovativ cybersäkerhetsbransch från juli 2016 att det finns en ovilja att rapportera cyberstöld av företagshemligheter och att tillförlitliga rapporteringskanaler som garanterar konfidentialitet därför är viktiga. 7

Select target paragraph3

Connect to a paragraph
Connect to an entity
Disable highlights
Add to table of contents