Den första viktiga aspekten när det gäller detta är att medlemsstaternas beredskap måste säkerställas genom nationella cybersäkerhetsstrategier, såsom föreskrivs i direktivet, genom CSIRT-enheternas arbete och genom verksamheten hos de behöriga nationella myndigheterna. De nationella strategiernas omfattning Det är viktigt att medlemsstaterna i samband med införlivandet av direktivet utnyttjar möjligheten att se över sin nationella cybersäkerhetsstrategi mot bakgrund av luckor, goda arbetsmetoder och nya utmaningar som tas upp i bilagan. Direktivet fokuserar förståeligt nog på de företag och tjänster som är av särskild stor betydelse, men det är cybersäkerheten för ekonomin och samhället i stort som måste hanteras konsekvent och med ett helhetsgrepp, med tanke på vårt allt större behov av informations- och kommunikationsteknik. Därmed kan antagandet av övergripande nationella strategier som går längre än minimikraven enligt direktivet (och t.ex. omfattar fler sektorer och tjänster än de som förtecknas i bilagorna II och III) höja den totala säkerhetsnivån för nät- och informationssystem. I och med att cybersäkerhet är ett relativt nytt och snabbt växande område inom samhällspolitiken, måste man i de flesta fall göra nya investeringar, även om den allmänna situationen i de offentliga finanserna föranleder nedskärningar och besparingar. Ambitiösa beslut för att säkra de finansiella resurser och personalresurser som behövs för ett effektivt genomförande av nationella strategier, inklusive tillräckliga resurser till nationella behöriga myndigheter och CSIRT-enheter, är därmed en förutsättning för att direktivets mål ska kunna uppnås. Effektivitet i genomförandet och kontrollen av efterlevnaden I artikel 8 i direktivet beskrivs behovet av att utse respektive nationella behöriga myndigheter och gemensamma kontaktpunkter, vilket är viktigt för ett effektivt genomförande av direktivet och för samarbetet över gränserna. Här har både mer centraliserade och mer decentraliserade tillvägagångssätt utvecklats i medlemsstaterna. När medlemsstater använder ett mer decentraliserat tillvägagångssätt i samband med utseendet av nationella behöriga myndigheter har det visat sig viktigt att de säkerställer starka samarbetsstrukturer mellan de olika myndigheterna och den gemensamma kontaktpunkten (se tabell 1 i avsnitt 3.2 i bilagan). Detta kan effektivisera genomförandet och underlätta kontrollen av efterlevnaden. De erfarenheter som gjorts i samband med skydd av kritisk informationsinfrastruktur kan vara till hjälp i arbetet med att utforma en optimal styrelsemodell för medlemsstaterna, som säkrar både ett effektivt genomförande av direktivet i olika sektorer och ett sammanhängande horisontellt tillvägagångssätt (se avsnitt 3.1 i bilagan). 4

Select target paragraph3

Connect to a paragraph
Connect to an entity
Disable highlights
Add to table of contents