Den första viktiga aspekten när det gäller detta är att medlemsstaternas beredskap måste
säkerställas genom nationella cybersäkerhetsstrategier, såsom föreskrivs i direktivet, genom
CSIRT-enheternas arbete och genom verksamheten hos de behöriga nationella
myndigheterna.
De nationella strategiernas omfattning
Det är viktigt att medlemsstaterna i samband med införlivandet av direktivet utnyttjar
möjligheten att se över sin nationella cybersäkerhetsstrategi mot bakgrund av luckor, goda
arbetsmetoder och nya utmaningar som tas upp i bilagan.
Direktivet fokuserar förståeligt nog på de företag och tjänster som är av särskild stor
betydelse, men det är cybersäkerheten för ekonomin och samhället i stort som måste hanteras
konsekvent och med ett helhetsgrepp, med tanke på vårt allt större behov av informations- och
kommunikationsteknik. Därmed kan antagandet av övergripande nationella strategier som går
längre än minimikraven enligt direktivet (och t.ex. omfattar fler sektorer och tjänster än de
som förtecknas i bilagorna II och III) höja den totala säkerhetsnivån för nät- och
informationssystem.
I och med att cybersäkerhet är ett relativt nytt och snabbt växande område inom
samhällspolitiken, måste man i de flesta fall göra nya investeringar, även om den allmänna
situationen i de offentliga finanserna föranleder nedskärningar och besparingar. Ambitiösa
beslut för att säkra de finansiella resurser och personalresurser som behövs för ett effektivt
genomförande av nationella strategier, inklusive tillräckliga resurser till nationella behöriga
myndigheter och CSIRT-enheter, är därmed en förutsättning för att direktivets mål ska kunna
uppnås.
Effektivitet i genomförandet och kontrollen av efterlevnaden
I artikel 8 i direktivet beskrivs behovet av att utse respektive nationella behöriga myndigheter
och gemensamma kontaktpunkter, vilket är viktigt för ett effektivt genomförande av direktivet
och för samarbetet över gränserna. Här har både mer centraliserade och mer decentraliserade
tillvägagångssätt utvecklats i medlemsstaterna. När medlemsstater använder ett mer
decentraliserat tillvägagångssätt i samband med utseendet av nationella behöriga myndigheter
har det visat sig viktigt att de säkerställer starka samarbetsstrukturer mellan de olika
myndigheterna och den gemensamma kontaktpunkten (se tabell 1 i avsnitt 3.2 i bilagan).
Detta kan effektivisera genomförandet och underlätta kontrollen av efterlevnaden.
De erfarenheter som gjorts i samband med skydd av kritisk informationsinfrastruktur kan vara
till hjälp i arbetet med att utforma en optimal styrelsemodell för medlemsstaterna, som säkrar
både ett effektivt genomförande av direktivet i olika sektorer och ett sammanhängande
horisontellt tillvägagångssätt (se avsnitt 3.1 i bilagan).
4
Select target paragraph3
Connect to a paragraph
Connect to an entity
Disable highlights
Add to table of contents